Historik

Januari 1908 invigdes folkskolan i Österhankmo. Skolverksamheten fortsatte fram till mitten av 1960-talet. Österhankmo Martaförening r.f. och Bönehusföreningen r.f. köpte den gamla och då delvis något nerslitna byggnaden efter att skolsalen i nedre våningen några år används till byggandet av mindre plastbåtar.  Bönehusföreningen r.f. gjorde en stor kulturell insats genom att rusta den nerslitna skolsalen till en festsal i dag i toppskick. Martaföreningen r.f. gjorde likadant en stor kulturell insats genom att rusta lärarbostaden i nedre våningen.

Huset som består av två våningar är ett stort kulturarv genom att huset fungerat som folkskola i närmare 60 år. Rumfördelningen både på övervåningen och i nedre våningen har bevarats i ursprungligt skick, 14 rum eller 420m2. På övervåningen som består av en lärarbostad och före detta småskolans utrymmen kan man säga att tiden stått stilla sedan den sista lärarinnan flyttade uti mitten på 1950-talet.

Hembygds inventerings gruppen har påbörjat insamlingen av gamla saker från byn som placeras i småskolans utrymmen som skall bli ett bymuseum. Uthusbyggnaden på samma tomt är också i ursprungligt skick. Det gamma dasset med många hål finns kvar likaså slöjdsalen, lärarens tvättstuga, vedlider och utrymmet där läraren i början av 1900-talet hade kor och grisar för eget behov. Uthusbyggnaden fungerar i dag som uppsamlingsplats för gamla saker som behöver större utrymme. Där står bland annat byns gamla tröskverk.Byagården och likaså uthuset är ett kulturarv som står mitt i vår by, byggd på en tomt som i dag ägs av byns samfällighet. Den gamla folkskolan numera byagård har också stort kulturellt värde genom att den är den enda i sitt slag.

Byagården fyller 100 år den 8 januari 2008 är väl värd att rusta och bevara till kommande generationer.

Ragnhild Leppäkorpi, 2007

 

Ökstocken i Österhankmo

Ökstocken (fonetiskt: yökståttjin) tillverkades efter behov i olika längder och bredder, men vanligast 5-7 meter långa, även halvlängder av ökstockar byggdes, dom hade vanlig rundad framstamn, men en tvär bakstamn, de var kanske mer lätthanterliga när man fiskade ensam. Vid tillverkningen tar man två kraftiga bockar, som gröpes ur så bred bottnen ska bli. Sedan läggs spontade bräder kant i kant och kilas ihop (bräderna spåntadel med spånthyvlar, en för varje sida av brädet). Sedan skulle vrängerna tillverkas av smågran med en lämplig vinkel på en rot (liknar ett L på rygg) vilka fastspikades med ca 50 centimeters mellanrum, som stöd för botten och sidbräder en till varje sida, dock så att vatten kunde rinna mellan urangen och sidan längs botten. Man belastade bottenbräderna med en lämplig mängd sten för att få en liten rundning till stäv och akter varefter de 4 spontade sidobräderna inpassades och tätades med bomull doppad i linolja. Så kallad norsk spik användes (galvaniserad och liknade en smidd spik) för att foga ihop allt.

Fram och bakstammen, (fonetiskt: bakstamnin) tillverkades av en stock kluven mitt itu, samt formades liknande ett C på rygg, i vilka bottenbräderna och sidobräderna fästes, ofta med en förstärkning av bandjärn. I vardera stampen borrades två hål med ca 25 cm mellanrum, där en vidja eller ett kraftigt rep träddes som en ögla som kallades "tygon". Sedan skulle fästen för fyra årtullar (råokräntjor, ser ut som en öppen 4) tillverkas och fästas på sidorna en bit från för och akter, samt två roddbräden, som hakades ytter om luden så dom hölls på plats. Till utrustningen i ökstocken hör en eller två forkar, en lång stake med en klump med en kort järnten i mitten som halkskydd i ena ändan, vilket gör att stången inte sjunker så djupt i dyn när ökstocken skjuts framåt. En eller två åbbar, vässta kraftiga stakar som användes i tygon, att bända fram ökstocken i vass eller säv där det inte gick att ro. Åbbin användes också att hålla ökstocken på plats, genom att stöta ner den i bottendyn genom tygon, fyra åror i lämplig längd. Ett öskar, som var hugget ur ett trästycke, rundat som en halvmåne, med handtag i ena ändan hörde också till. Allt utom roddbräderna tjärades omsorgsfullt.

Ökstocken användes, förutom till fiske, främst för skörd och transport av vass, fräken, säv samt i någon mån sälting och tåtel, ett fullt lass vass eller fräken kallades för "in lyödo", som roddes iland på så vis att en person satt i fören och rodde med ryggen före, den andra satt i aktern och "knocka", dvs. rodde framåt. Andra transporter var far till holmar för sommarbete, och t.ex. när slåttermaskinen skulle flyttas till väglösa utskiften.

Kan också nämnas tagande av "röirloggjin", vassens blomma som klipptes och användes som fyllning i "höijandi" (en dubbelbred dyna för parsäng) dynor och sängbolster (madrasser), samt givetvis säv för flätning och vävning.

 

Sevigutta

När man genom att ta tag i ett sävstrå så långt ner mot roten som möjligt, drar rakt upp, så kallas den vita nedre delen av säven som följer med strået upp ur tillväxtsliden sevigutta. Den är mjuk och smakar lite sötaktigt, barnen fick förr detta att tugga på, i brist på andra sötsaker!

 

Parryssja i Österhankmo

Med parryssjor fiskades mest på grundare ställen där vattendjupet var omkring en meter. Dessa ryssjor torde ha använts mest under första halvan av 1900-talet, därefter tog järngallerkassar och nät av bomullsgarn överhanden.

I dagsläget är det nylon nät som helt tagit över.

Par ryssjorna var gjorda av bomullsgarn och bands av fiskarna under vintern, på våren tjärades den bundna väven genom att hetta upp stenkolstjära i en gryta så den blev helt flytande, sen doppades den bundna väven i tjäran, och ryssjan var tjärad.

Därefter träddes garnet på såkallade "jåolor", gjorda av smäckra grankvistar som barkats och bands ihop till ringar. Genom uraskorna på det bundna och tjärade garnet träddes dessa ringar (jåolor) och syddes ihop så att den blev lite strutformat. Varje ryssja hade fyra jåolor, från första j åolon utgick en kort stängarm åt vardera sidan, och i ändan av vardera armen fastgjordes en ryssjestaka, en käpp, barkad och vässt i ena änden.

Vidare bestod en ryssja av två ingångar, och när fångsten, som mest bestod av mört, abborre, gädda och braxen, simmat igenom båda ingångarna, hamnade de i fiskdelen, varifrån de hade svårt att hitta ut. Sista ändan av ryssjan träds upp på ett band så att den dras ihop (denna del kallas "toron") då ryssjan spänns med en käpp, "torostakan", som trycks ner i bottendyn. När man ska ha bort fisken tar man bara bort käppen från bandet vid den ihopsnörpade delen. Och man kan tömma fisken i båten.

Två likadana ryssjor sattes ut så att de pekade från varandra, i och med att ryssjorna hade en liten arm åt vardera sidan bildades en inhägnad som kallades fiskkammare (fisk kamarin) där fisken först hamnade, och därifrån gick in i ryssjorna. En lång arm (stängarm) som kunde vara 20-30 meter gick från fiskkammaren till t.ex en vasskant. Längs denna arm skulle fisken söka sig till fiskkammaren och vidare in i ryssjorna.

Parryssja uppifrån sett

 

Enkel ryssja

Det finns också en enkel typ av stakaryssja, med endast en lång stängarm. Där är ingången formad som en halvmåne med ryggen uppåt, och stängarmen som leder fisken, fästs mitt för ingången.

Det finns större och mindre typer av dessa, beroende på vattendjupet där de lades ut.